Historik

Vågmästaren och pråmarna
Historisk bakgrund till dagens bostadsområde

Vågmästaren är idag namnet på ett stort område, en samfällighet av bostadsrättsföreningar vid Yttre hamnen i Karlstad. Bostadsrättsföreningarna har märkliga och disparata namn. Några är hämtade från antikens hjältar och gudar, såsom Hercules och Neptun, andra från nordisk mytologi, som Oden och Frej. Vissa har djurnamn, som Laxen, Falken och Lommen. En bostadsrättsförening heter Rapp, som är ett gammalt soldatnamn. En heter Nyttig.
I denna artikel ges den historiska bakgrunden till alla namnen. Bostadsrättsföreningarnas olika namn har hämtats från de pråmar som trafikerade Klarälven och Pråmkanalen. Pråmarna svarade länge för större delen av transporterna till och från Karlstad. Och vågmästaren var länge den främste befattningshavaren i Karlstad efter borgmästaren.

I början av 1600-talet, när Karlstad bara funnits som stad i några decennier, tog statsmakten ett beslut som fick stora konsekvenser för staden och för hela Värmland. Tidigare hade järnet från värmländska delarna av Bergslagen brutits och bearbetats av bönder, som levde i närheten av gruvorna. Dessa bönder kallades bergsmän. Men nu menade statsmakterna att det järn som bergsmännen framställde hade dålig kvalité. I stället pekas städernas köpmän ut som särskilt lämpade att sköta bearbetningen och handeln med järnet.

Staten ville ha en mer effektiv järnhantering. Järn var viktigt för tillverkning av vapen för krigsmakten under en period då Sverige nästa oavbrutet låg i krig. Det var också viktigt som exportinkomst, krigen kostade. Bergsmännen hade inte de finansiella resurserna att anlägga större järnbruk och anställa utländska specialister.

Värmland som Vilda Västern

Johan Börjesson, ledande brukspatron i Värmland på 1600-talet med anläggningar i Sunnemo, Ransäter och Munkfors, och samtidigt borgmästare i Karlstad under långa perioder. Porträttet av Börjesson finns i Sunnemo kyrka.

Den nya bergspolitiken satte fart på köpmännen i Karlstad. På kort tid startades en rad järnbruk vid olika forsar. Till en början nära Karlstad, men efterhand allt längre bort. I flera fall blev det hård kamp mellan olika intressenter och Värmland blev för en tid något av Vilda Västern.

Olof Eriksson Spaak, köpman och borgmästare i Karlstad vid flera tillfällen, var en av pionjärerna inom järnhanteringen. 1628 startade han ett järnbruk vid nuvarande Deje. Några år senare byggde Henrik Kolthoff sin första stångjärnshammare. Kolthoff var en invandrare från Tyskland, som blivit köpman i Karlstad. Senare skulle han också få uppdrag som borgmästare. Henrik Kolthoff blev en av Värmlands ledande brukspatroner med järnbruk vid Mölnbacka, Alster, Brattfors och Lindfors.

Johan Börjesson innehade under en lång tid en anmärkningsvärd kombination av roller. Under flera decennier var han Karlstads ”starke man”, under 18 år borgmästare. Merparten av denna tid bodde han i Sunnemo, 65 kilometer norr om Karlstad. I Sunnemo byggde han en masugn och en kyrka, i Ransäter och Munkfors anlade han flera järnbruk. Med dåtidens transportmöjligheter hade Börjesson en inte helt enkel färdväg mellan sina olika arbetsplatser.
Under sina sista år förde Börjesson en hård strid med sin brorson Johan Karlström. Denne startade det järnbruk som blev Uddeholm, men farbrodern ville inte ha någon konkurrent i trakten. Skogen räckte till virke till bådas anläggningar, men Johan Börjesson ville behålla rollen som ensam arbetsgivare för alla boende i området. En klagoskrift berättar om hur Johan Börjesson agerade mot dem som utnyttjade den väg som han anlagt genom Sunnemotrakten.

Börjesson almogen uppå malmvägen plundrar deras lass,
rifver och afkastar jernet långt åt skogen i djupan snö,
redskapen förderfvar och sönderhugger
samt slår folk öfver hufvud medh hugg och slag.

Maktkampen mellan farbror och brorson upphörde först med Johan Börjessons död. Johan Carlström i sin tur förde en hårt strid om markerna kring Uddeholm mot en brödragrupp, kända som Lång-Christoffers söner. Lång-Christoffer var en av de många finnar som invandrat till Sverige. Sönerna hotade skjuta Johan Carlström om han inte lämnade dem och deras skogar i fred, och Carlström svarade med att inkalla militär. En av bröderna greps och sattes i fängelse, men de övriga höll sig gömda i skogarna.

En järnvåg anläggs

Järnvågen syns på denna teckning av Karlstad från 1692 som byggnaden E.

Karlstad blev utskeppningshamn för järnet, till en början den enda i Värmland. På 1640-talet, under drottning Kristinas regim, blev Kristinehamn stad och hamn för järnbruken i östra Värmland, medan järnet från bruken i Klarälvsdalen och Fryksdalen fördes till Karlstad. Järnbruken spreds ut över hela landskapet för att säkra tillgången på virke, som krävdes i stora mängder för varje led i järnhanteringen.

En järnvåg anlades i Karlstad strax norr om dagens Stadshotell. Arbetet vid våghuset leddes av en vågmästare. En detaljerad vågmästarinstruktion finns från 1634. Vågmästaren hade flera grupper av medarbetare. Järndragarna tog hand om järnet vid våghuset och ansvarade för vägningen. Vräkarna hade till uppgift att kontrollera om järnet höll god standard. Båtkarlarna fraktade järnet på pråmar, dels från Forshaga till vågen i Karlstad, dels därifrån till Vänerhamnen nuvarande Skoghall.

Att vågmästarna utsågs ur de ledande familjerna i Karlstad framgår av följande förteckning. Flera av vågmästaren var rådmän. Rådman var titeln på de köpmän och hantverkare som ingick i stadstyret, magistraten. Statsskrivaren var också en viktig funktionär i det tidiga Karlstad.

De första vågmästarna i Karlstad
1634-49:     Jon Persson, stadsskrivare, rådman
1649-1662: Anders Swensson, stadsskrivare, rådman
1664-67:     Erik Olofsson Spaak. Son till en borgmästare och brukspatron.
1669-1682  Erik Olofsson Plan
1682-?        Jacob Christopherson Grund, järnexportör. Hans Svärfar var brukspatron på Borgvik
?-1703        Olof Hermansson Kolthoff, brukspatron i Alster
1705-1722  rådman Porat

När järnet vägts och kvalitén kontrollerats fick järnets ägare betala en avgift. Efterhand som brukshanteringen växte blev dessa avgifter stadens viktigaste inkomstkälla. Med rätten att ta ut avgifter följde vissa skyldigheter. Staden ansvarade för att älven var farbar från Forshaga till Skoghall. Det betydde mycket arbete med de sandbankar som ständigt bildades.

En teckning som visar hur trälningen gick till. från en bok om transporterna på Klarälven av Bernt Jansson.

Till Värmland infördes stora mängder matvaror från jordbruksbygderna vid Vänerns södra strand. Från Skoghall till Karlstad, och sedan vidare norrut till bruksorterna längs Klarälven transporterades varor på pråmarna som nu drogs för hand av båtkarlarna. Arbetsprocessen kallades trälning, och vid älvstranden fanns trälvägar, där båtkarlarna gick och släpade pråmarna efter sig med hjälp av långa linor.

Hamnen i Karlstad låg på älvens södra sida, strax nedanför en bro mellan Tingvallastaden och nuvarande Klara, ungefär där dagens bro ligger. Det var länge den enda bro som ledde in till staden.

Den första kända järnvågen i Karlstad kom i bruk 1632. Sextio år senar byggdes ett nytt större våghus, som efterhand fick två våningar. Nästan alla byggnader i Karlstad försvann i en brand 1719. Men järnvågen var den första offentliga byggnad som återställdes, långt innan en ny kyrka byggdes. År 1800 byggs en järnvåg i sten på samma plats, och 1838 flyttades vågen till en ny hamn vid Kanikenäset, efter bygget av Pråmkanalen.

Anläggningen av en kanal genom Karlstad blev aktuell några decennier in på 1800-talet. Trävaror hade då blivit en nästan lika viktig exportvara som järn. Träföretagarna sökte olika sätt att förbättra transporterna från skogarna i Värmland till exporthamnen i Göteborg. En kanal genom Karlstad skulle kraftigt förkorta sträckan mellan staden och Vänern. Nils Ericson, bror till uppfinnaren John Ericson från Filipstad och sedermera landets ledande aktör inom järnvägsbyggande, fick ett statligt uppdrag att utreda hur transporterna på Klarälvens nedre del skulle förbättras. Han föreslog en kanal genom Karlstad samt en ny hamn vid Kanikenäset, där Vågmästarområdet nu ligger.

Förslag fanns samtidigt på slussar vid Deje och Forshaga. När statliga bidrag enbart fanns till ett av förslagen gällde det att agera. 1835 hade tillräckligt många finansiärer anslutit sig till en nybildad intresseorganisation, Carlstads hamn- och kanalbolag. Projektets finansiering kunde säkras och arbetet starta. Tidvis sysselsattes 400 arbetare, varav 50 soldater, i bygget av en kanal tvärs genom Karlstad.

Kanalen innebar att transporterna till och från Karlstad förenklades avsevärt. Varor söderifrån kunde föras direkt till den nya hamnen, och behövde inte längre släpas längs trälvägen från Skoghall.

Inför kanalbygget beslöt Uddeholmsbolagets chef Jonas Waern samt karlstadsköpmannen Jan Fröding, skaldens farfar, att en ångbåt skulle byggas för transporter på Klarälven och påkanalen.

Olof Trätälja drar en pråm på Klarälven. Detalj från en samtida målning.

En unik motorfarkost konstruerades med två skrov och skovelhjul mellan dem, och fick namnet Olof Trätälja, efter en mytisk forntida värmländsk hövding.

 

Jan Fröding ordnade lustresor med Olof Trätälja på Vänern. När kanalen invigdes 1838 fraktades hedersgäster under stor pompa och ståt tvärs genom Karlstad på en pråm som drogs av Olof Trätälja.

Köpmannen Jan Fröding annonserade sina lustturer med Olof Trätälja i lokalpressen.
Men farkosten, ibland kallad Host- Olle, på grund av ett väsande läte vid utsläpp av ånga, ibland Olle Tröger, orsakat av den låga hastighet, blev ingen stor framgång. Ofta fastnade transporterna på Klarälvens sandbankar, inte sällan var båten obrukbar och fick repareras. Efter ett par år byggdes Olof Trätälja om till ett mudderverk.

Köpmannen Jan Fröding annonserade sina lustturer med Olof Trätälja i lokalpressen.

Pråmtrafiken återgick för en tid till trälning, tills nya och bättre ångbåtar kunde konstrueras.
Vissa förteckningar över de pråmar som användes på älven och kanalen är bevarade. Det är i dessa listor över pråmtrafiken som vi kan hitta namnen på dagens bostadsrättsföreningar i kvarteret Vågmästaren.
Pråmen Hercules gjorde 25 färder med Olof Trätälja innan ångbåten blev mudderverk. Om Nyttig vet vi att pråmen ägdes av köpmannen Leopold Nygren och år 1850 gjorde 11 slussningar i pråmkanalen. Neptun ägdes av Fryksdals Jernvägs Bolag (FJB), ett företag som transporterade varor på räls mellan Fryken och älven strax söder om Forshaga, först med häst och oxar, senare med ånglok. Jan Fröding ägde pråmen Lommen. Oden fraktade plank från Skåre, liksom Rapp. Laxen ägdes av Dejefors bruk. Om flertalet av de pråmar som lämnat namn till dagens bostadsrättsföreningar är uppgifterna begränsade, men samtliga deltog i transporten av varor fram och tillbaka på Klarälven.

En plankpråm passerar Karlstad strax efter den stora branden sommaren 1865. Järnvågen är den stora brandskadade byggnaden strax till höger om pråmens mast. Till vänster om vågen syns biskopsgården som klarade sig från lågorna, och mitt emot, i Klara, syns ett torn, ursprungligen en vindkvarn, byggd av Karlstadsprofilen Hübeleien. Samtida målning.

När den nya Yttre hamnen anlagts i Karlstad vid pråmkanalens mynning flyttades järnvågen dit. En tjänstebostad byggdes för vågmästaren invid hamnen. På 1860-talet upphörde den obligatoriska vägningen av järn vid alla järnvågar i Sverige, och vågmästaren förlorade sin uppgift. Den siste vågmästaren i Karlstad fick dock bo kvar till sin död i sin gamla bostad i hamnområdet.
Därefter blev vågmästarbostaden blir privatbostad. J A Håkansson, länge en ledande politiker inom Karlstads socialdemokrati och en period ordförande i stadsfullmäktige, bodde där under 1920 och 30-talen. Huset var omgivet av ett flertal fruktträd. Därefter användes den gamla vågmästarbostaden som scoutstuga.

Inför bygget av kvarteret Vägmästaren, som påbörjades 1999, köptes hela området av byggföretaget NCC. När en samfällighet för Vågmästaren organiserats framfördes önskemålet att Vågmästarhuset skulle flyttas till Café August-området längst ut på Kanikenäset. Denna begäran avslog av kommunen, som menade att huset skall stå kvar på sin gamla plats.

Vågmästarhuset under sina glansdagar.

Där står huset fortfarande, invid Hammaröleden. I skrivande stund är den gamla Vågmästarbostaden utbjudet till försäljning.

Bengt Schüllerqvist sommaren 2018.

Byggnationen
Planeringen för området påbörjades 1996.

Själva byggnationerna inleddes 1999 med markarbeten och pålning och sedan färdigställdes de olika husen/föreningarna enligt följande: